Finska kriget

Sammanfattning

Finska kriget var ett krig mellan Ryssland och Sverige som utspelade sig mellan 1808 och 1809. Kriget orsakades av freden mellan Ryssland och Frankrike som undertecknades i Tilsit den 7 juli 1807. Frankrike gav Ryssland sitt samtycke till att invadera Finland, vilket gjorde Ryssland till Frankrikes allierade. Rysslands uppgift var att genom att invadera Finland tvinga Sverige att ansluta sig till kontinentalblockaden, ett embargo som skulle ha gjort det möjligt för Frankrike att stärka sin ställning som sjömakt mot Storbritannien.

Som en följd av kriget införlivades Sveriges östra län (Finland) med det ryska imperiet och deras förvaltning organiserades på autonom basis som Storfurstendömet Finland. Före kriget hade Ryssland inte för avsikt att införliva Finland i imperiet, utan det enda skälet till kriget var att tvinga Sverige till ett embargo mot Storbritannien, vilket skulle göra det möjligt att avsluta ockupationen av Finland. Beslutet om Finlands framtid fattades dock kort efter krigets början, omkring mars 1808. Den ryska huvudstaden S:t Petersburg låg farligt nära Sveriges östra gräns, som efter 1743 gick genom Kymmenedalen. Genom att annektera Finland till sitt territorium fick Ryssland skydd för S:t Petersburg och Finlandsbuktens sjöfart. Ett annat skäl var flottfästet Viapor, som kunde utgöra ett hot mot Ryssland som en möjlig bas för de brittiska och svenska flottorna mot S:t Petersburg eller Östersjökusten.

Krig i Europa 1789-1807

Efter den stora franska revolutionen (1789-1799) inledde Europa en period av krigföring som varade fram till 1800-talet. Före 1803 hade två allianser bildats i Europa i syfte att störta den nyligen upprättade franska republiken. Napoleon lyckades besegra den första alliansen och tvingade österrikarna att acceptera freden i Campo Formio, som avslutade kriget. År 1798 bildades dock en ny allians med Storbritannien, Ryssland och Österrike. Napoleon hade varit en av de viktigaste faktorerna i Frankrikes seger mot den första alliansen. Den här gången stred Napoleon dock i Egypten. Den franska armén led stora förluster i början av kriget. Napoleon återvände från Egypten 1799. För det första reformerade han hela den franska armén och den franska krigsmakten vändes om. Frankrike lyckades också slå tillbaka den andra alliansens ansträngningar och kriget avslutades 1802.

Freden varade inte länge, eftersom Storbritannien misstänkte att Frankrike hyste ambitioner om makt och såg med oro på de franska invasionerna av Schweiz och Tyskland mellan 1801 och 1802. Storbritannien gick i krig med Frankrike i maj 1803. När kriget började började Napoleon samla en armé för en invasion av Storbritannien. Mitt i de krävande invasionsplanerna fick Napoleon höra att Storbritannien, Österrike, Preussen, Sverige och Ryssland hade bildat en tredje allians mot Frankrike. Så sent som i juni 1805 hade Napoleon fortfarande förhoppningar om att invadera Storbritannien, trots alliansen. Han insåg dock snart att den franska armén inte var tillräckligt stor för att ockupera Storbritannien, och invasionsarmén flyttades till västra Frankrike för att slåss mot de andra länderna i alliansen. Frankrike besegrade Preussen 1806 och Ryssland besegrades i slagen vid Eylau och Friedland.

Fördraget om Tilsit 1807

Den ryske tsaren Alexander I var tvungen att söka en förhandlingslösning med Frankrike, eftersom landets arméresurser började försvagas. Alexander I och Napoleon undertecknade det så kallade Tilsitfördraget den 7 juli 1807 på en flotte som låg förankrad i floden Niemen.

Genom fördraget slöts fred mellan Ryssland och Frankrike, men det upprättade också en allians mellan de två parterna. Alliansen gjorde det möjligt för Napoleon att övertala Ryssland, som tidigare hade varit ovilligt att ansluta sig till Englands kontinentala uteslutning. Genom fördraget förband sig Ryssland att förmedla fred mellan Frankrike och England. Om fredsförhandlingarna misslyckades skulle Ryssland dessutom avbryta de diplomatiska förbindelserna med London och vid behov utöva påtryckningar på Portugal, Danmark och Sverige, som inte hade förbundit sig till kontinentalfördraget, för att de skulle ansluta sig till blockaden, om nödvändigt med våld. Vid denna tidpunkt kan Napoleon också ha nämnt möjligheten att Ryssland skulle erövra Finland. Senare upprepade Napoleon sitt förslag även i brev. Ryssland var mindre intresserat av det fattiga Finland, som ansågs vara en vildmark. Ryssland däremot var intresserat av Balkan i södra Europa, vilket Napoleon inte gillade.

Sverige fick dock snabbt kännedom om innehållet i Tilsitfördraget och bröt därför vapenstilleståndet med Frankrike den 1 augusti 1807. Frankrike ockuperade sedan det svenska Pommern, som hade varit ett viktigt strategiskt område i tidigare krig. Sverige kunde evakuera sina trupper i Pommern till Skåne. Bara evakueringen ansågs vara halva segern. År 1807 antog Sverige en utrikespolitisk inriktning som präglades av en fast lojalitet mot Storbritannien. Nu visade Storbritannien under premiärminister Georg Canning samma lojalitet mot Sverige genom att invadera Danmarks Själland. Syftet var att förstöra den danska flottan och förhindra Danmarks allians med Frankrike. Britterna besköt Köpenhamn under tre nätter den 2-4 september 1807, och staden kapitulerade slutligen den 7 september. Som en följd av attacken sökte Danmark dock skydd från Frankrike och undertecknade Tilsitfördraget i slutet av oktober. Sverige befann sig nu i en svår situation och hotades på tre fronter: Ryssland i öster, de danska och franska arméerna i söder och Norge, som vid den tiden tillhörde Danmark, i väster.

På väg mot kriget

Gustav IV Adolf hade hatat Napoleon från början, och hans hat fördjupades i september 1807 när han hävdade att Napoleon var det odjur som förutspåddes i Uppenbarelseboken. Den svenska utrikespolitiken förblev oförändrad. Storbritanniens uppskattning av Sverige som allierad ökade i slutet av året. Storbritannien beslutade att erbjuda sin enda allierade ett allt större stöd för att kunna fortsätta sina krigsinsatser. Sverige hade bett Storbritannien om två miljoner pund, men fick bara 1,2 miljoner pund och en flottdelegation under ledning av amiral Hyde Parker utanför Göteborg. Avtalet om brittisk hjälp till Sverige undertecknades i februari 1808.källa?

Det viktigaste för Sverige var vad Ryssland, som leddes av den svenske kungens svåger Alexander I, skulle göra. Ryssland var inte särskilt intresserat av Finland och ville inte ens ha ett krig. Ryssland ansåg att det skulle gynna Frankrike för mycket. Napoleon utövade dock aktivt påtryckningar på Ryssland, som ville starta ett krig mot Storbritanniens enda allierade så snart som möjligt.

Gustav IV Adolf fick ett brev från Rysslands tsar Alexander I där han frågade hur Sverige skulle förhålla sig till det kontinentala kriget mot Storbritannien och vilka åtgärder man skulle vidta för att bevara sin neutralitet. Alexander I föreslog Sverige ett alliansavtal där Östersjön skulle förklaras vara ett för Storbritannien stängt hav. Sverige gick inte med på det, eftersom Gustav IV Adolf av Sverige inte ville stödja Napoleon, som han betraktade som en usurpator. I slutet av november 1807 förklarade Ryssland krig mot Storbritannien och upprepade sitt krav på gemensamma åtgärder för att stänga Östersjön för britterna. Gustav IV Adolf svarade inte omedelbart, eftersom britterna hade seglat från Jutinraum med den danska flottan i enlighet med fördraget om överlåtelse av Själland. Den brittiska flottan var därför inte längre närvarande för att skydda södra Sverige, vilket den hade varit hösten 1807. Den 21 januari 1808, efter en betänketid, gav Sverige Ryssland återigen ett negativt svar, varefter Ryssland började utarbeta ett ultimatum till Sverige.

Även om den ryska ledningen tvekade att starta ett krig mot Sverige var förberedelserna för kriget redan långt framskridna. Ryssland saboterade bland annat Sveriges handel med Östersjön. Ryssarna vilseledde det svenska sändebudet i S:t Petersburg, Curt von Stedingk, men han genomskådade bedrägeriet och kände att situationen var på väg mot ett krig. Den 23 januari 1808 rapporterade sändebudet till Sverige att kriget med största sannolikhet skulle komma och rådde dem att förbereda sig för det.

På grund av att relationerna mellan Sverige och Ryssland skärptes beordrades den finska överbefälhavaren, generallöjtnant Wilhelm Mauritz Klingspor, till Sverige för att förhandla med ordföranden för den hemliga krigskonventionen. Enligt de principer som antogs i konventionen skulle Finland inte få någon hjälp från Sverige och rikets armé skulle vara tvungen att överleva i Finland på egen hand. Om ryssarna lyckades, skulle trupperna tvingas dra sig tillbaka till fästningarna Sveaborg och Svartholm och i övrigt dra sig tillbaka till Österbotten för att invänta att havet smälte och förstärkningar från Sverige.

Den finska överbefälhavarens ställföreträdare, generallöjtnant Carl Nathanael af Klercker, förberedde däremot försvaret från gränsen och beordrade mobiliseringen den 1 februari 1808.Den 6 februari 1808 reste den finska överbefälhavaren och generallöjtnant Wilhelm Mauritz Klingspor via Torneå till Finland. Han tog över befälet den 1 mars 1808. I enlighet med krigskonventionens hemliga beslut inleddes inget egentligt motstånd, utan den planerade reträtten till Österbotten påbörjades.

Den 17 februari 1808 ställde Ryssland ett ultimatum till Sverige där det stod att Sverige inte hade gått med på alliansen, utan i stället krävde att de franska trupperna skulle lämna Östersjökusten och att de tyska hamnarna som berördes av kontinentalfördraget skulle öppnas för handel med Storbritannien. På grund av de förhandlingsrelationer som Sverige hade upprätthållit med Storbritannien sade Ryssland att det inte kunde betrakta Sverige som en neutral stat i kriget mot Storbritannien, utan att Ryssland måste vidta åtgärder för att skydda sina intressen.

Sveriges möjligheter att försvara Finland efter att Finska viken hade smält begränsades av att Danmark var tvunget att förklara krig mot Sverige. Danmark kunde inte förbli neutralt på grund av det starka franska inflytandet, även om en krigsförklaring kunde leda till en blockad av den brittiska flottan och förlust av Norge. Den danska krigsförklaringen av den 5 mars 1808 nådde den svenska regeringen den 14 mars 1808. Vid den tiden hade de ryska styrkorna i Finland redan avancerat in i södra Finland till Tavastehus, med Åbo som mål.

Svenska armén

Som ett resultat av Karl XI:s arméreform skapade Sverige ett system för att upprätthålla en stående armé. Två eller flera riddare måste underhålla en soldat och hans utrustning. I gengäld garanterade staten skattelättnader. Systemet visade sig dock vara otillräckligt för den svenska krigsansträngningen och höll långsamt på att bli föråldrat i takt med att Europa övergick till en värnpliktsarmé. Sverige experimenterade med en värnpliktsarmé, men försöket motsvarade inte riktigt förväntningarna.

Den svenska arméns struktur under finska kriget är ganska svår att fastställa, eftersom dess sammansättning ändrades flera gånger. Landstridskrafterna stöddes av en flotta med huvudkontor i Karlskrona och en skärgårdsflotta som var indelad i fem skvadroner. Den största eskadriden var den så kallade finska eskadriden med bas i Viapora. Den andra viktiga eskadrillen i öflottan var Stockholms eskadrille.

Landstyrkorna delades upp i tre arméer, västra armén, södra armén och finska armén. Dessutom bildades en fjärde kustarmé under kriget för att försvara den svenska kusten mot ryska inkräktare. Den sydfinska armén, som skulle gå i land i sydvästra Finland sommaren 1808, opererade också en tid i den åländska skärgården.

Soldaterna i den svenska armén kom från hela kungariket. Detta innebar att det bland soldaterna fanns både svensktalande och finskspråkiga. Officerarna var nästan uteslutande svensktalande och order gavs på svenska. Detta skapade i sin tur språkproblem, eftersom den finska armén huvudsakligen bestod av finska soldater som rekryterades i Finland. Därför var språkkunskaperna inte nödvändigtvis bredare än finska. Tjänstemännen var därför tvungna att lära sig finska eller hitta en lämplig tolk. I den svenska armén var åldersfördelningen bland soldaterna koncentrerad kring 40 år, men det fanns yngre soldater och några i 60-årsåldern. Åldersskillnaden orsakade bland annat problem med marschhastigheten.

En svensk soldats uniform bestod av rock, byxor, väst, skor, strumpor, skjorta, halsduk och en så kallad kapot, en lång grå överrock. De svenska landstyrkorna använde en mängd olika musköter, men alla hade samma kaliber 20,04 mm, så samma patroner kunde användas i olika musköter. Musketens längd var 1,5 m och bajonettens längd 70 cm. Musketen vägde 5 kg, vilket gjorde den svårhanterlig i skogsbevuxen terräng. Dessutom bar besättningen ett hukari, ett kortare svärd än officersmodellen. Artilleriet var utrustat med tre- och sex pipiga kanoner. I den finska armén användes oftast de lättare kanonerna med tre pipor, eftersom de var lättare att manövrera i terrängen.

Varje armé i Sverige använde sig av en indelning i olika underavdelningar. Arméerna var indelade i divisioner som bestod av flera brigader, vilka bestod av infanteribataljoner, kavallerienheter och artilleribatterier. Under större delen av finska kriget var den finska armén, som leddes av Wilhelm Mauritz Klingspor, indelad i sex brigader, plus Uleåborgs garnison och Fiendt-avdelningen. Senare, när den finska armén drog sig tillbaka till den västra botten, slogs den samman med den svenska arméns norra division. Som ett resultat av sammanslagningen blev den nya armén känd som Norra armén.

Ryska armén

Den ryska armén var större än den svenska. I början av finska kriget satte Ryssland cirka 24 000 soldater i fronten, nästan dubbelt så många som den svenska armén. Dessutom hade soldaterna skaffat sig en stor erfarenhet från krigen mot Napoleon. Den ryska armén var också mycket mer professionell till sin karaktär, med soldater som tjänstgjorde i 25 år. Under denna period dog dock de flesta soldater av sjukdom eller i strid.

Arméns utrustning var mycket lik den svenska, även om den hade utvecklats i en mer praktisk riktning som ett resultat av krigen 1805-07. Alexander I godkände till exempel inte att soldater bar puder eller långa lockar, vilket var vanligt på Paul I:s tid. Soldatens utrustning bestod av en filtmössa, en mörkgrön frack, vita byxor, stövlar och en mantel. Den ryska armén hade en musköt, som den svenska, men också ett svärd och en bajonett, som var kortare än den svenska bajonetten. Kavallerisoldater var utrustade med pistoler, sablar och karbiner. I artilleriet hade ryssarna tyngre kanoner, upp till 12-pundiga.

År 1806 införde Ryssland ett indelningssystem som byggde på den franska modellen. Tanken bakom denna division var densamma som för de svenska brigaderna, dvs. att skapa enheter som var så mångsidiga som möjligt och som kunde operera helt självständigt. En rysk armédivision bestod av fyra eller fem infanteriregementen, ett eller två isregementen och tre kavalleriregementen, en artilleribrigad, ett ingenjörskompani och ett kosackdetachement.

Ryssland hade i december 1807 utsett greve Friedrich Wilhelm von Buxhoevden till överbefälhavare för den norra fronten. Han hade också blivit lovad posten som generalguvernör efter att Finland hade erövrats. Han rådgavs av Göran Magnus Sprengtporten och, liksom Sprengtporten, av kapten Gustaf Wilhelm Ladau, som hade deltagit i Anjalas union och utsetts till tjänsteman vid den ryska utrikeshögskolan, samt av Nikolai Emin, guvernör i Viborgregionen, som chef för det civila kansliet. Sprengtporten var en viktig person för den ryska armén, eftersom han redan hade rekommenderat ryssarna ett vinterkrig mot Sverige.

Grupperingar i början av kriget

Enligt Sprengtportens plan delades de ryska trupperna in i tre divisioner. Den femte divisionen, som skulle skära av Finlands fastlandsförbindelser med Sverige i Torneå, leddes av generallöjtnant Nikolaj Tutskov och skulle gå norrifrån till Heinola och därifrån via södra och norra Savo till Österbotten. 21:a divisionen, som skulle anfalla längs centrala Salpausselkä till Tavastehus och slutligen Åbo, leddes av Pjotr Ivanovitj Bagration. Längs den södra kusten och kustvägen till Sveaborg och Helsingfors, och senare till Åbo, leddes 17:e divisionen av Aleksej Ivanovitj Gorcharov.

Vid krigsutbrottet hade Ruotu-divisionens finska armé 13 000 infanterister, varav 4 050 var förstärkningar (reserver). Utöver dessa fanns det 6 400 värvade soldater som inte var med i ransoneringssystemet. Under kriget bildades några mindre enheter av frivilliga och ytterligare rekryter, inklusive soldater som hade kapitulerat i Viapora och skickats hem. Sverige fruktade ett angrepp från Danmark, och därför fördes endast några små svenska enheter över från hemlandet. Nordkarelen var nästan helt i händerna på de så kallade bondetrupperna, men de utförde sin uppgift utmärkt och fördröjde fienden i flera månader med sin otillräckliga beväpning.

I början av kriget hade Sverige tre brigader i Finland. Första brigaden, som leddes av överste August Fredrik Palmfelt, var stationerad i Lovisaområdet och hade en styrka på cirka 3 000 soldater, andra brigaden, som leddes av överste Carl Johan Adlercreutz, var stationerad i nuvarande Lahtisområdet och hade en styrka på cirka 4 000 soldater, och tredje brigaden, som leddes av överste Johan Adam Cronstedt, var stationerad i Savo och hade en styrka på 3 800 soldater. När ryssarna anföll var endast den tredje brigaden i Savo fullt mobiliserad.

Februari-mars

Den första februari 1808 beordrade Gustav IV Adolf av Sverige att de finska regementena i sin armé skulle mobiliseras. Mobiliseringen tillkännagavs i de finska kyrkorna den 7 februari 1808. Samtidigt koncentrerade ryssarna sina egna trupper i Haminaområdet.

Ryssarna korsade Kymijoki älv utan krigsförklaring på söndagsmorgonen omkring klockan fem den 21 februari 1808 och marscherade mot Ahvenkoske och Elimäki. Nylands 1:a bataljon var den första som deltog i striden. Under slagets första dag dödades två svenska soldater från öst den 21 och 22. Ryssarna korsade den svenska gränsen på fem ställen och avancerade cirka 15-20 kilometer. Kriget inleddes under mycket svåra förhållanden, med temperaturer som enligt uppgift ofta sjönk under -30 °C i slutet av februari. Förhållandena komplicerades ytterligare av en kraftig snöstorm som gjorde det svårt för ryssarna att avancera och för den svenska armén att retirera längs de redan dåliga finska vägarna.

En vecka efter krigets början nådde krigsbudskapet Gustav IV Adolf via en optisk telegraf som byggdes mellan Åland och Stockholm 1796. Krigstillstånd utlystes i Konungariket Sverige den 3 mars. Den finska arméns överbefälhavare W. M. Klingspor var också sen, eftersom han fortfarande befann sig i Stockholm när kriget bröt ut. Det var först när kriget kom till Stockholm som Klingspor började den långa resan mot Finland och gick runt Bottenviken till häst och med släde. Klingspors ställföreträdare var 70-årige C. N. af Klercker.

Vintern var inte en bra tidpunkt för en invasion på grund av försörjningsproblem, men den gav Ryssland en strategisk fördel genom att den tog bort grunden för det svenska försvarstänkandet: möjligheten att transportera förstärkningar från Sverige till sjöss. Sverige agerade enligt sina planer och började dra sig tillbaka från gränsövergångarna. Ryssarna började invadera Finland på morgonen den 21 februari, vilket ledde till några mindre skärmytslingar. Den svenska armén fortsatte sin reträtt tills den nådde Tavastehus den 1 mars, där försörjningsläget var bra och det fanns tillräckligt med mat. En dag senare hölls förhandlingar och man beslöt att dra sig tillbaka norrut till Uleåborg och Österbotten. Beslutet var nästan enhälligt, även om Klingspors ställföreträdare, af Klercker, ansåg att de nuvarande positionerna kunde behållas tills maten hotade att ta slut. Å andra sidan var Klercker inte nödvändigtvis beredd att bekämpa den ryska armén från Tavastehus.

Ett brev från Johan Adam Cronstedt anlände till Tavastehus den 5 mars, där han meddelade att den ryska 5:e divisionen hade attackerat Savobrigaden den 28 februari och att divisionen marscherade mot Kuopio under befäl av generallöjtnant Tutschkov. Detta signalerade till huvudarmén att den snabbt skulle börja sin reträtt, eftersom den femte divisionen i värsta fall kunde blockera den svenska huvudarmén från Sava. Savobrigaden fick i uppdrag att fördröja Tutškovs framryckning så mycket som möjligt för att huvudarmén skulle kunna retirera till Uleåborg utan hot om en omringning. Savobrigaden bestod av 3 500 man och möttes av 6 500 ryska soldater. Cronstedt bevakade inte alla vägar som ledde in till Savo, så brigaden kunde ha hotats av en mobbning. Brigaden drog sig dock tillräckligt snabbt tillbaka till Kuopio, och ryssarna kunde inte hålla jämna steg med dem, vilket ledde till att hotet började försvinna. Reträtten skapade dock ett nytt hot, eftersom brigaden den 8 mars samlades i Leppävirra, 45 km från Kuopio, vilket var längre bort än vad ordern hade gett. Nu fick den ryska 5:e divisionen möjlighet att använda vägen väster om Kuopio, vilket skulle göra det möjligt för divisionen att blockera den svenska huvudarméns passage genom Vasa till Uleåborg. Sverige utkämpade ett stort slag vid Leppävirta den 11 mars och ett annat slag vid Kuopio fyra dagar senare. En utpost ledd av Joachim Zachris Duncker var stationerad utanför Kuopio. Brigaden drog sig tillbaka från Kuopio den 15:e, men hade inte informerat utposten. Duncker tvingades därför avvärja flera vågor av ryska attacker. Efter tre timmars strid började situationen se desperat ut, eftersom huvudorsaken till försvarets framgång var det ryska kavalleriets långsamma rörelse över de snötäckta sluttningarna. Efter en tid fick Duncker veta att andra delar av brigaden marscherade norrut och att han borde följa med. Efter Toivalaas ankomst fick Duncker förstärkning och situationen började bli bättre.

Samtidigt hade den svenska huvudarmén marscherat från Tavastehus till Tammerfors, där den delades upp i två kolonner. Den mindre kolonnen, ledd av Carl Johan Adlercreutz, retirerade norrut genom Parkano, Ilmajoki och Uusikaarlepy. Den större kolonnen gjorde en omväg till Björneborg och fortsatte norrut längs kusten. Ryssarna höll sig stadigt i hälarna på huvudarmén. Eftertruppen var ständigt tvungen att avvärja kosackernas attacker. Angreppen påverkade inte nämnvärt styrkan hos någon av de båda arméerna, utan den viktigaste faktorn var vädret. I mars var temperaturen vissa dagar -30 °C, och enligt Carl Magnus Möllersvärds krigsdagbok var temperaturen så låg som 40 °C den 13 mars. Förutom den stränga frosten tvingade snöstormar soldaterna att slita ved från ladorna för att hålla värmen, men framför allt för att överleva de hårda förhållandena. Vid den tidpunkten var det mer en kamp mot vädret än mot ryssarna.

Sjöfästningen Svartholm utanför Lovisa, som belägrats av ryssarna redan i början av kriget, kapitulerade den 18 mars, vilket orsakade förvirring. Major Carl Magnus Gripenberg, som var chef för Svartholma, övergick till rysk tjänst före krigsslutet.

De svenska trupperna lämnade Björneborg den 18 mars. Fyra dagar senare tog Ryssland en stor politisk seger när man intog Åbo, Finlands administrativa centrum. Nu var hela södra Finland praktiskt taget under angriparnas kontroll, med undantag för den starka fästningen Viapor. Under tiden vilade huvuddelen av den svenska armén i Lapväärt och den ryska 5:e divisionen kontrollerade Kuopio. Vilan fortsatte fram till den 28 mars, då den division som leddes av Adlercreutz anslöt sig till divisionen på den västra flanken och huvudarmén återigen samlades. Huvudarmén hotades fortfarande av 5:e divisionen, som skulle kunna omringa huvudarmén eftersom Savobrigaden hade dragit sig tillbaka för snabbt. Tutskov fruktade att Cronstedt skulle ta tillbaka Kuopio för egen del, så han vågade inte skicka sina män västerut för att omringa huvudarmén. Tutškov skickade visserligen en liten enhet, men den var alldeles för liten och anlände för sent för att utgöra något hot mot den svenska huvudarmén.

Savo-brigaden anlände till Uleåborg den 29 mars. Tutskov fick nya order att marschera till Karleby och anfalla den svenska armén. Tutškov var försenad igen och inga verkliga konfrontationer ägde rum. Tutchkov fortsatte dock att sätta press.

Kriget hotar att sprida sig till tre fronter

När Sverige drog sig tillbaka från Finland för att undkomma den ryska armén var man tvungen att förbereda sig för krig på andra fronter. Danmark, som undertecknat Tilsitfördraget, skickade en krigsförklaring till Sverige den 5 mars. Danmark ville dock inte ha krig, bland annat på grund av hotet från Storbritannien, som kunde ha ockuperat hela Norge. Danmark drogs dock in i kriget på grund av sin närhet till Sverige. I Själland och på Fyn utrustades en dansk-fransk armé på cirka 20 000 soldater och var redo att marschera mot det svenska Skåne. Armén leddes av Jean-Baptiste Bernadotte, som skulle bli kronprins av Sverige 1810 och kung 1818. Den norske arméchefen Kristian August skulle senare bli kronprins av Sverige.

Sverige lyckades undvika ett trefrontskrig tack vare britterna och spanjorerna. Den dansk-franska invasionen misslyckades eftersom eskadronerna under ledning av amiral Hyde Parker hade övervintrat utanför Göteborg under vintern 1807-08 och hade gett sig iväg tillräckligt tidigt för att ha sjöherravälde över Öresund, vilket omöjliggjorde en invasion av Sverige. Ungefär samtidigt riktade Napoleon sin uppmärksamhet mot Spanien, där det hade uppstått ett uppror. Trycket på Sverige började minska i söder, och den norska armén skulle inte ensamt ha varit stark nog för att orsaka Sverige några problem.

Gustav IV Adolf förblev skeptisk till Danmark och bad britterna om hjälp. Britterna lovade en eskort av 62 transporter, ledda av amiral James Saumarez, med en armé på 11 000 soldater under John Moore. Avlösningsstyrkan anlände till Göteborg i mitten av maj. Det uppstod snart en tvist mellan den brittiska arméns befälhavare och den svenska kungen om huruvida brittiska trupper kunde användas för att ockupera Själland. Gustav IV Adolf ville att trupperna skulle anfalla Danmark, men Moore ansåg att ordern stred mot de instruktioner han hade fått. Svenskarna försökte då gripa Moore, men försöket misslyckades kapitalt. Försöket att ta honom till fånga hettade upp relationerna mellan Storbritannien och Sverige och gjorde det osannolikt att ytterligare hjälp skulle komma.

Återtagningsfasen i april-maj

I mars och april omorganiserades de svenska trupperna och en ny 3:e brigad bildades under ledning av överste Hans Henrik Gripenberg. Den dåvarande 3:e brigaden, som leddes av överste Johan Adam Cronstedt, blev 4:e brigaden. Den femte brigaden bildades också, under ledning av överste Johan August Sandels.

De första stora striderna utkämpades i Pyhäjoki den 16 april och i Siikajoki den 18 april. De framryckande trupperna under ledning av Jakov Petrovitj Kulnev överraskade Nylands 2:a bataljon under ledning av Döbeln i byn Yppär i Pyhäjoki. Svenskarna förlorade 183 män i striden, men lyckades slå tillbaka attacken. Överste Gustav Löwenhjelm tillfångatogs samtidigt av ryssarna. Kulnevs styrkor var i underläge, men ett nytt anfall gjordes två dagar senare vid Siikajoki, där den svenska armén hade dragit sig tillbaka. Klingspor, den finska arméns överbefälhavare, gav order om att dra sig tillbaka till Uleåborg och ledde sina trupper bort från Siikajoki. Adlercreutz och Döbelns trupper var fortfarande kvar och gick till offensiv, trots att de bröt mot Klingspors order. Nylands regementes 150 skyttar skickades för att attackera ryssarna tillsammans med ett kompani från Tavastehus regemente över den isiga Siikajoki älven. Attacken var mer framgångsrik än väntat och fler soldater skickades för att stödja den. Svenskarna segrade, även om effekten endast var psykologisk, eftersom det var den svenska arméns första stora seger. 211 svenskar och troligen mer än 380 ryska soldater dödades i slaget. Segern gjorde att ryssarna kunde retirera fem kilometer. Trots segern fortsatte den svenska armén att retirera till Lumijoki, närmare Uleåborg.

Nästa slag utkämpades vid Revonlahti. Överste Bulatovs 1 500 man starka styrka skickades efter Savobrigaden. De ryska trupperna anlände till Revonlahti den 24 april och försökte kontakta de ryska soldaterna i Siikajoki. Den här gången var det svenskarna som inledde slaget när Cronstedt anföll klockan 7 på morgonen. Slaget blev en svensk seger. Svenskarna fick 20 dödade och 74 sårade soldater. De ryska förlusterna var mycket större, med uppskattningsvis 500-600 döda ryssar i slaget.

Svenskarna hade vunnit de stora striderna i Finland och segrarna fortsatte i skärgården. Efter att ryssarna fått kontroll över södra Finland försökte de erövra Åland och Gotland utanför Sveriges kust. I april spred sig ryssarna till Ålands huvudöar. När isen smälte började ryssarna utpressa ålänningarna att överlämna sina fartyg till ryssarna. Detta var inte till belåtenhet för invånarna på huvudön och de gjorde uppror. Upproret leddes av minister Erik Arén och biträdande präst Henrik Johan Gummerus. Ryssarna besegrades snabbt och de få soldaterna togs till fånga. Sverige skickade hjälp till sjöss och tillsammans tog de svenska soldaterna och öborna ryssarna till fånga på de andra öarna. Den 11 maj hade hela Åland befriats. En styrka på cirka 1 800 man skickades för att ockupera Gotland i april. Ryssarna som hade landstigit på ön besegrades i mitten av maj när en överväldigande svensk arméstyrka landsteg på Gotland den 14 maj.

Belägringen av Viapor

I början av maj 1808 kapitulerade den belägrade fästningen Viapor till ryssarna samtidigt som Finska viken frigjordes från isen. Orsakerna till att fästningen kapitulerade har länge varit omdiskuterade. Kommendören för Viapor, Carl Olof Cronstedt, anklagades till och med i vissa kretsar för förräderi (han påstods ha sålt Viapor till ryssarna – ett påstående som historiker inte har hittat några bevis för). Vad som är säkert är att överlämnandet av fästningen förstörde den svenska stridsplanen. Enligt planerna i fredstid skulle Viapor-fästningen ha fått förstärkningar från Sverige som, med stöd av en kustflotta som övervintrade i fästningen, skulle ha avancerat längs Finska vikens stränder för att skära av fiendens försörjningsvägar. De hjälptrupper som skickades från Sverige gjorde nu bara några få, oftast misslyckade, försök att landstiga på Bottenvikens och Ålands kust, utan att någon gång delta i några större strider. De soldater som hade kapitulerat i Viapor avväpnades och fick avlägga en hedersed om att inte delta i striderna mot ryssarna. Trots detta sökte en del av Viaporibesättningen skydd i huvudarmén eller i de bondestyrkor som var verksamma i Tavastehus. källa?

Lansering av en motattack i april-maj

Planeringen av en motattack började så snart trupperna hade dragit sig tillbaka till Uleåborg och dess omgivningar, och särskilt efter att belägringen av Viapor hade avslutats med rysk seger. Det fanns en mängd olika idéer för en motattack, men de viktigaste var antingen att förstärka Klingspor-armén eller att göra en rad stora landstigningar för att stödja huvudarméns attack. Det första alternativet förespråkades av kungens generaladjutant af Tibell, som ansåg att Klingspors armé borde förstärkas med 15 000 svenska soldater. Kungen däremot var för det andra alternativet och det var kungens åsikt som till slut segrade.

Sandels fick order att anfalla österut genom Savo och Karelen. Sandels armé hade en styrka på högst 2 500 man, med vilka han skulle försvara den viktiga vägen mellan Kuopio och Uleåborg och avbryta den ryska arméns förbindelse med S:t Petersburg. Den armé som Sandels fick använde dock bara delvis Savobrigaden, som var särskilt utbildad för att operera i terrängen i Savo och Karelen. Detta kan ha berott på krigsledningens misstro mot brigadchefen Johan Adam Cronstedt. I slutet av april var Sandels och hans armé redo att marschera mot Kuopio.källa?

Sandels uppgift underlättades av att det fanns relativt få ryska soldater i östra Finland och att de som fanns där bevakade muon- och marschrutterna. Svårigheten var den långa marschen och de dåliga försörjningsmöjligheterna. Det första målet var Pulkkila, som intogs den 2 maj. Efter ett framgångsrikt slag flyttade armén mot Iisalmi och Kuopio. Den muonala situationen underlättades av att Sandels lyckades plundra flera ryska livsmedelsbutiker. Sandels fick sällskap av aktiva bönder i Savolax, med bonden Erik Ollikainen i spetsen. Den frivilliga styrka som han ledde intog Iisalmi proviantlager redan innan den svenska armén anlände.

Kapten Mammis trupp, som var avskiljd från Sandels armé, var stationerad i närheten av Kuopio under natten mellan den 10 och 11 maj. I stadens norra del mötte de en frivilligstyrka på 300 bönder under ledning av skolmästare Hellgren, som gick med på att hjälpa till i attacken. Striden inleddes på torsdagskvällen den 12 maj. Bönderna samlades på sjöisen i öster och de svenska armétrupperna i nordväst. Anfallet lyckades trots den svenska underlägsenheten och de sovande ryssarna tvingades dra sig tillbaka till isen på sjön, där en grupp bönder väntade. Ryssarna lyckades återta Kuopio i juni, men Sandels trupper lyckades fortfarande förhindra ytterligare framryckning. Detta var viktigt för huvudarméns motattack.

Sommarstrider

I enlighet med planen för motattacken inleddes militära operationer till sjöss under våren 1808. Den svenska flottan hade förlorat sina viktigaste eskadroner under belägringen av Viapor och nu var de viktigaste eskadronerna Stockholms eskadroner. Strategiskt sett var det viktigaste att kunna hålla den ryska flottan öster om Hankoniemi. Detta lyckades dock inte helt och hållet.

Den 25 maj gavs order om att landa mellan Åbo och Uusikaupunki. Det primära målet var att återta Åbo, men senare skulle invasionsstyrkorna ansluta sig till Klingspor-armén. Kihdi-ryggen mellan Ålands skärgård och Åbo korsades av 2 600 soldater och 70 fartyg. Hela landstigningsoperationen leddes av generalmajor Ernst von Vegesack, vars arbete försvårades av ofullständig information om det finska fastlandet, föråldrade kartor och relativt oerfarna soldater. Invasionsflottan anlände till Lemus diskret den 19 juni 1808. När landstigningen hade börjat på eftermiddagen upptäckte en kosackpatrull som besökte Per-Johan Ekbom, ägaren till herrgården i Ala-Lemu, den svenska landstigningen och skyndade sig till Åbo för att rapportera vad de hade sett. Ryssarna lyckades snabbt omgruppera sig och med 3 600 ryska soldater slogs invasionen tillbaka efter 14 timmars strid. Till och med samtida i Sverige kritiserade invasionen för att den var för svag.

Klingspors armé leddes av en allvarlig matbrist och hela armén fick baka bröd när de borde ha attackerat och erövrat Vasa tillsammans med inkräktarna. På grund av bakningen var armén allvarligt försenad. Överste Bergenstråhl ledde inkräktarna, vars armé kämpade för Gamla Vasa några dagar före midsommar. Slaget blev en enda röra, vilket den ryska armén drog nytta av och lyckades besegra inkräktarna. För svenskarna blev slaget allt värre, så befälhavarna tyckte att det var bäst att kapitulera inför den ryska armén. Totalt 16 officerare och 256 soldater dödades eller tillfångatogs i slaget vid Vasa. De som flydde anslöt sig till huvudarmén i Uusikaarlepys den 28 juni. Efter striderna plundrade och förstörde ryssarna Gamla Vasa och hävdade att invånarna kämpade på svenskarnas sida. 17 civila dödades, varav fem kvinnor. Bland dem fanns ett barn. En liten grupp på cirka 50 soldater hade dock tidigare avskilts från invasionsstyrkan och landade söder om Vasa efter slaget. Under ledning av löjtnant Ridderhjerta tog teamet kontakt med lokalbefolkningen, som övertalades att resa sig mot inkräktarna, vilket var en del av Gustav IV Aadolfs plan. Det folkliga upproret nådde fler resultat än vad den svenska armén hade uppnått. Rebellerna kunde jaga de ryska trupperna längre söderut. Folkmarschen avslutades i Närpiö vid Finbybron.

Den 9-10 juli 1808 ägde den så kallade Piri-striden rum i Alahärmä.

Striderna i juli började blodigt, då en svensk styrka under ledning av Otto von Fieandt utkämpade vad som har beskrivits som det finska krigets hårdaste slag på vägen till Karleby den 11 juli. Dagen innan beslutade Klingspor att anfalla den ryska huvudstyrkan i Lapua. Detta var den svenska huvudarméns första riktiga angrepp, som Klingspor gav Adlercreutz ansvaret för. Den ryska armén var något svagare än den svenska: ryssarna hade 4 000 soldater och omkring 18 kanoner, medan svenskarna hade 700 fler män som var utrustade för anfallet och lika många kanoner. Slaget gick inte helt enligt Adlercreutz planer, men armén lyckades överraska ryssarna. Slaget var inte stort. Slagets betydelse ligger dock i det faktum att vinnaren skulle få kontroll över vägen mellan Vasa och Kuopio. Sveriges seger gav Sverige inte bara kontroll över vägen, utan också möjlighet att angripa de ryska styrkorna i östra Finland.

I juli tvingades ryssarna retirera längre söderut. Orsaken var inte bara den svenska armén. Med von Buxhoevdens ord, överbefälhavare för den ryska armén, ”kämpar vi mot tre fiender samtidigt: trupperna, de upprörda bönderna och livsmedelsbristen”. Den ryska armén led därför av livsmedelsbrist. Orsaken var inte att det inte fanns mat från Ryssland, utan att man helt enkelt inte kunde transportera den till de platser där den behövdes mest, och trupperna var tvungna att retirera på grund av försörjningsoperationer.

Den svenska arméns mål var att få frontlinjerna på samma nivå. Sveriges segrar i strid kulminerade i augusti 1808, då Sverige vann slaget vid Alavud. Det var en vändpunkt, efter vilken svenskarna inte längre kunde vinna mer än enskilda strider. Slaget vid Alavudu följdes den 21 augusti av det viktiga slaget vid Karstula, där den ryska armén var betydligt överlägsen. Slaget började se desperat ut för den svenska armén och den tvingades retirera. Nederlaget gav den ryska armén möjlighet att marschera mot Karleby och på så sätt omringa svenskarna som befann sig i Österbotten. Klingspor var oroad över den nya situationen och tvingades begära att armén skulle evakueras över Bottenviken. källa?

Höstens reträtt

Slagen vid Kuortanee Ruona och Salmi den 31 augusti-2 september inledde den fas av kriget som ledde till Sveriges slutliga nederlag. De ryska trupperna leddes av Nikolaj Kamenskij, som ersatte Nikolaj Rajevski den 24 juli. Han hade 7 700 soldater och 36 kanoner till sitt förfogande mot 4 700 soldater och 21 kanoner från det svenska Adlercreutz. Krigets avgörande strider inleddes i Ruona. Slaget inleddes med ett ryskt anfall, men svenskarna gick till motattack och tvingade ryssarna att dra sig tillbaka till sina ställningar. Kamenskij blev orolig när situationen utvecklades och planerade en reträtt. Adlercreutz började sin reträtt vid midnatt till Kuortanee Salme. Anledningen var att de överväldigande ryska styrkorna hotade att omringa de svenska trupperna från både väst och öst. Nästa dag fick Adlercreutz veta att Kamenskis trupper skulle retirera. Detta inspirerade honom att förbereda en attack som han genomförde. När trupperna rörde sig mot Ruona möttes de i den skogiga terrängen av överlägsna ryska trupper. Efter det misslyckade anfallet samlades den svenska armén vid Salme. Den svagaste punkten i den nord-sydliga gruppen var i norr, där bataljonen från Nylands regemente och Nylands skogvaktare inte hade något skydd mot angrepp. Ryssarna tog tillfället i akt och anföll norrifrån. De kunde inte ta sig förbi trupperna, men fick svenskarna att överväga att retirera. Samtidigt beordrade Klingspor Adlercreutz” trupper att retirera längre norrut, eftersom han trodde att ryssarna i Kauhajoa hotade svenskarna i Lapua. Adlercreutz lydde och drog tillbaka sina trupper till Oravais, där han förberedde nya försvarslinjer efter att ha fått förstärkning av svenska regementen.

Von Döbelns trupper besegrade ryska trupper som försökte skära av arméns reträtt i slaget vid Jylland den 13 september. Adlercreutz led dock ett förkrossande nederlag i slaget vid Oravaiste den 14 september, vilket tvingade hela armén att retirera norrut igen. Den 29 september slöt Klingspor en vapenvila med ryssarna i Lohtaja. Enligt villkoren för vapenvilan skulle Sandels dra sig tillbaka till Iisalmi i Savo, medan svenskarna i Österbotten tvingades dra sig tillbaka endast en liten bit från sina nuvarande positioner. Ryssarna upphävde vapenstilleståndet för Savo den 27 oktober och helt från och med den 31 oktober för att återuppta sin offensiv.

Den 27 oktober lyckades Sandels fortfarande besegra ryssarna i slaget vid Kolyovrda, men detta var inte längre av strategisk betydelse efter att huvudarmén hade besegrats. Sandels styrkor tvingades retirera norrut.

Den andra reträtten avslutades i Torneå i december 1808. Klingspor hade redan förlorat kriget i slaget vid Lapua, där han kunde ha tagit tillfället i akt att attackera de kämpande ryssarna vid kusten.

Slutet av året

Situationen för armén blev allt svårare i takt med att vintern kom. Det rådde matbrist och moralen var låg. Efter en ny reträtt var armén redo för en vapenvila. I Ryssland mottogs vapenvilan väl och den 19 november 1808 undertecknades ett avtal om vapenvila i Olkijokiye. Fördraget undertecknades av generalmajor Adlercreutz och generallöjtnant Kamensky. Enligt avtalet skulle den svenska armén dra sig tillbaka bakom floden Kemijoki och lämna Uleåborg till ryssarna senast den 29 november och Kemi senast den 13 december. Kriget i Finland var praktiskt taget över.

I mars 1809 anföll ryska trupper från tre håll. Det sydligaste anfallet skedde på Åland och därifrån vidare till Grisslehamn. En vapenvila undertecknades på Ålandsfronten den 20 mars. I mars anföll ryssarna över Kvarken och intog Umeå. Ryssarna drog sig dock tillbaka från Umeå i tron att freden var nära förestående. En tredje attack ägde rum på andra sidan Bottenviken i Kemi- och Torneåområdena den 22 mars. De svenska trupperna kapitulerade i området den 25 mars. Inga betydande svenska styrkor fanns kvar i området, men ryssarna avancerade inte söderut, främst på grund av problem med försörjningen.

I mars 1809 ägde en statskupp rum i Stockholm när officerare från den västsvenska armén störtade Gustav IV Adolf av Sverige. Rebellerna tillfångatog kungen den 13 mars och tvingade honom att avgå. Under våren hölls fredsförhandlingar, men de misslyckades, och i början av maj började ryssarna avancera söderut längs den västra slätten mot Umeå. Det var slag i bland annat Skellefteå, och ryssarna ockuperade Umeå i slutet av maj. I början av juni undertecknades återigen en vapenvila, men striderna återupptogs snart. Förutom ryssarna invaderade en norsk division norra Sverige i början av juli. Norrmännen slogs tillbaka, men mot ryssarna led svenskarna nederlag i slaget vid Hörnefors. I augusti 1809 landsteg svenskarna norr om Umeå vid Ratan. Invasionen misslyckades och förblev den svenska arméns sista stora militära operation.

Finska kriget avslutades den 17 september 1809 med freden i Hamina. Sverige förlorade alla sina östra provinser, en del av Västbanken och Åland. Gränsen drogs vid Tornionfloden. Omkring 20 000 finska och svenska soldater dog under kriget, de flesta av dem av olika sjukdomar.

Redan 1808 hade Ryssland förklarat att Finland var en permanent del av landet. Kejsar Alexander I bjöd in det erövrade området att organisera Porvoo läns riksdag.

Freden mellan Ryssland och Sverige undertecknades i september 1809 i Hamina. I fredsavtalet förlorade Sverige Finland, Åland och stora delar av västra slätten. Strategiskt sett var nederlaget en katastrof för Sverige. Sveriges östkust och Stockholm lämnades oskyddade.

År 1818 kom Karl XIV Johan, en tidigare marskalk i den franska armén, till den svenska tronen. Det fanns hämndlystna kretsar i Sverige som hoppades att Karl Johan skulle ha hjälpt Sverige att återta Finland. År 1813 anslöt sig svenska trupper till Ryssland och Preussen i kriget mot Frankrike, även om många officerare hade föredragit att slåss på den traditionella allierade Frankrikes sida. År 1812 fick Karl Johan ryskt stöd för invasionen av Norge. År 1814 gick Sverige och Norge i krig, vilket resulterade i att Norge annekterades till Sverige, men landet blev en personalunion.

Efter finska kriget ville Sverige omorganisera sitt försvar och började 1819 bygga Karlsborgs fästning på västra Gotland. Av ekonomiska skäl kunde dock inget berikningssystem införas. Sveriges nya försvarsplaner baserades på en reträtt till Karlsborgs fästning, trots att de stora reträtten i finska kriget hade orsakat en moralförlust.

I Ryssland sågs annekteringen av Finland som en framgångsrik fortsättning på den expansionspolitik som Peter den store inlett. Det nya Finland var dock bara en del av de nya områden som Ryssland fick under Alexander I. Wienkongressen ifrågasatte inte Finlands ställning.

Källor

  1. Suomen sota
  2. Finska kriget
Ads Blocker Image Powered by Code Help Pro

Ads Blocker Detected!!!

We have detected that you are using extensions to block ads. Please support us by disabling these ads blocker.