Jörg Immendorff

Sammanfattning

Jörg Immendorff († 28 maj 2007 i Düsseldorf) var en tysk konstnär (måleri, skulptur, grafisk konst och aktionskonst) och konstprofessor. Immendorff blev en av de mest kända tyska samtidskonstnärerna i början av 1980-talet.

Skolår och studier

Immendorff var son till en officer och en sekreterare. Föräldrarna separerade när Immendorff var elva år gammal, vilket han senare beskrev som den mest formativa upplevelsen i sin barndom. Som internatelev gick han på Ernst-Kalkuhl-gymnasiet i Bonn-Oberkassel. På 1960-talet studerade han scenografi för Teo Otto vid konsthögskolan i Düsseldorf och sedan konst för Joseph Beuys från 1964. Tillsammans med Chris Reinecke, som han träffade 1965, grundade han 1968 aktionsprojektet ”LIDL”. Immendorff väckte uppståndelse genom att binda ett svart-röd-guldblock till sitt ben under sin första ”LIDL”-konstaktion och gå upp och ner med det framför förbundsdagen tills polisen ingrep. Hans provocerande neodadaistiska handlingar ledde till att han 1969 blev utesluten från akademin. Under och efter sina studier engagerade sig Immendorff politiskt i den utomparlamentariska oppositionen (gruppen ”Hyresgästernas solidaritet” i Düsseldorf) och blev medlem i det maoistiska KPD.

Frilansande konstnär

Mellan 1968 och 1981 arbetade Immendorff som konstlärare (1971-1981 vid Dumont-Lindemann-Hauptschule i Düsseldorf) innan han helt och hållet ägnade sig åt fri konst. Till skillnad från många andra tyska målare som vände sig till icke objektiv konst efter 1945 målade han tidigt föreställande bilder med politiskt och samhällskritiskt innehåll. Denna grupp verk med slående bilder från början av 1970-talet är känd som ”Agitprop”. 1972 deltog han i documenta 5 i Kassel med ett urval av dessa målningar.

Så småningom blev Immendorff representant för ett nytt historiskt måleri i Tyskland. 1976 deltog han i Venedigbiennalen i en grupputställning på Ex-Cantieri navali. Där höll han ett tal där han protesterade för internationellt konstnärsutbyte och mot det antidemokratiska systemet i DDR. Samma år inledde han en vänskap med konstnären A. R. Penck, som vid den tiden fortfarande bodde i DDR och som var officiellt förbjuden där. I sina gemensamma arbeten tog de upp den tysk-tyska frågan. Immendorff blev framför allt känd för en serie på 16 storskaliga målningar med titeln ”Café Deutschland”. Scenerna, som är rika på figurer, utspelar sig på en scenliknande plats och är inspirerade av Renato Guttusos ”Caffè greco”. Diskoteket ”Revolution” i Düsseldorf, vars fiktiva politiska och kulturella gäster symboliserar tidens öst-västkonflikt, tjänade som modell för rummen i ”Café Deutschland”-målningarna. Immendorff tog upp motivet med den livliga interiören på liknande sätt igen mellan 1987 och 1992 i en annan serie bilder, denna gång i lokalerna till det parisiska kaféet Café de Flore, som också är uppkallat efter honom. I dessa verk presenterar Immendorff sig själv i olika roller och rör sig i en gemenskap av intellektuella och konstnärer. 1982 var Immendorff representerad på Zeitgeist och med skulpturen Brandenburger Tor på documenta 7, och 1984 på utställningen Von hier aus – Zwei Monate neue deutsche Kunst i Düsseldorf. Samma år öppnade han baren ”La Paloma” i St. Pauli och skapade en skulptur av Hans Albers. Under en tid stod han nära några av målarna i ”Junge Wilden” som i honom såg sin förebild. Vid den tiden var han gästföreläsare vid Werkschulen i Köln. Immendorff ansvarade också för flera scenografier, till exempel för Salzburgfestivalen. I sina scenografier för Stravinskijs The Rake”s Progress använde han sig på ett självironiskt sätt av William Hogarths motiv. Han deltog också i den konstnärliga utformningen av André Hellers nöjespark Luna Luna (1987). 1988 formgav Immendorff omslaget och interiören till det första numret av kulturtidningen Lettre International. År 1989 utnämndes han till professor vid Staatliche Hochschule für Bildende Künste – Städelschule i Frankfurt am Main och från 1996 var han professor vid Kunstakademie Düsseldorf. 1997 flyttade han in i de översta våningarna i den nya Kaistraße Studios-byggnaden som David Chipperfield har designat i Düsseldorfs Media Harbour som sin studio.

Utöver sina målningar skapade Immendorff också uttrycksfulla skulpturer. Immendorff porträtterade även Gerhard Schröder för kanslergalleriet i förbundskansliet och illustrerade BILD-bibeln, som dess chefredaktör Kai Diekmann presenterade på bokmässan i Leipzig 2006. Immendorffs målning Verwegenheit stiften har hängt på Wolfgang Schäubles kontor i många år.

Sjukdom och död

Den 28 maj 2007 dog Immendorff av amyotrofisk lateralskleros (ALS), en dödlig nervsjukdom som han lidit av sedan 1997. Han hade redan den 23 november 2005 lagts in på Düsseldorfs universitetssjukhus efter en timmes akut medicinsk behandling. På grund av att hans andningsfunktion försämrades genomfördes en trakeotomi för att få tillgång till mekanisk ventilation. Under de sista månaderna före sin död kunde Immendorff inte längre röra sina armar och ben i det typiska förloppet av ALS. Hans behandlande läkare, neurologen Thomas Meyer vid Charité i Berlin, uppgav att dödsorsaken antogs vara hjärtstillestånd orsakat av sjukdomen; i enlighet med Immendorffs önskan gjordes inga återupplivningsförsök.

Immendorff dog vid 61 års ålder. Han lämnade efter sig sin 27-åriga änka Oda Jaune, deras dotter och hans son från ett tidigare förhållande med Düsseldorfmodeskaparen Marie-Josephine Lynen.

Den 14 juni 2007, dagen då Immendorff skulle ha fyllt 62 år, hölls en begravningsgudstjänst för målaren i Alte Nationalgalerie på Museumsinsel i Berlin. Gerhard Schröder höll ett personligt anförande där han mindes olika resor med honom och det sista mötet i studion i Düsseldorf i mars 2007.

På ettårsdagen av hans död släpptes porträttet ”I, Immendorff”, som Nicola Graef filmade under de två sista åren av hans liv, på biograferna. En kortversion på 45 minuter släpptes redan 2007, men biografversionen är 98 minuter lång. Den visar handlingar från hans vardagliga yrkesliv (måleri, undervisning, organisering av utställningar) och hur han kunde genomföra dem med hjälp av hjälpare eftersom sjukdomen förlamade honom mer och mer. Dessutom finns det intervjuer med hans fru, hans mor, vänner och gäster.

I slutet av juli 2008 blev det känt att Immendorff kan ha ”sålt kopior av sina målningar som egna verk” (se även självplagiat).

Sedan 1998 har Immendorff ändrat stil och ämne. Enligt egen utsago befriade han nu sina målningar från det narrativa flärdandet för att nå fram till ett renare måleri. Mot monokroma bakgrunder, ibland svarta men oftast pastellfärgade, placerade han mystiska figurer och chiffer som ledde till Immendorffs egen ikonografi. Han lånar tydligt från äldre konst. Han lånade ett av sina nya ledmotiv från Hans Baldung Grien. En naken kvinnas fötter är bundna till bollar. För att hålla balansen (eller för att förflytta sig?) stöder hon sig på en krycka och en käpp. Immendorff har överfört den traditionella bilden av Fortuna till en egen bildvärld. Kanske är denna figur med sin instabila hållning ett tecken på osäkerhet och förändring.

Andra gåtfulla motiv som är bekanta från konsthistorien dyker upp i de nyare surrealistiska målningarna, t.ex. labyrinten, det babyloniska tornet och en jordglob med åtta allegoriska figurer som bygger på en gravyr av Jacques de Gheyn från 1596.

Som konstnär använde Immendorff skickligt massmedierna för att främja sin image. Hans bröllop med sin partner, den mer än trettio år yngre bulgariskan Oda Jaune (ett artistnamn som Immendorff gav henne: Oda kommer från gammaltyska och betyder värdefull skatt och Jaune återspeglar Immendorffs favoritfärg – gul), blev en mediehändelse år 2000. Den 18 augusti 2003 hamnade artisten dock i negativa rubriker på grund av en drogaffär. Den 16 augusti 2003 och vid flera andra tillfällen upptäcktes att han hade konsumerat stora mängder kokain tillsammans med prostituerade i sviten på ett ädelt hotell i Düsseldorf. Konstnären har själv erkänt att han använt kokain sedan början av 1990-talet. Den 4 augusti 2004 dömde distriktsdomstolen i Düsseldorf honom till elva månaders fängelse för kokaininnehav. Straffet har skjutits upp på villkor att han bland annat betalar 150 000 euro till olika välgörenhetsinstitutioner. Immendorff kunde därmed behålla sin ställning som tjänsteman och sin professur vid konsthögskolan i Düsseldorf, som han skulle ha förlorat enligt tjänstemannalagen om han hade fängslats i ett år eller mer. I slutet av oktober 2003 blev han officiellt befriad från sitt uppdrag som universitetslektor vid akademin i Düsseldorf. I början av november 2004 upphävdes dock avstängningen som professor vid konsthögskolan i Düsseldorf igen. Immendorff fick därmed tillåtelse att undervisa igen.

Jörg Immendorff grundade ALS-initiativet vid Charité Berlin med ett ”stipendium för forskning om orsak och behandling av ALS”. Vid flera tillfällen ställde han sina egna konstverk till förfogande för välgörenhetsinstitutioner. År 2000 tillägnade han till exempel sin största glasmålning till bostadsprojektet COSIMA för rullstolsburna i Dresden, där han förevigade sitt ”goda humör” på nio 90 × 144 cm stora säkerhetsglasplattor som användes som plankor på brogalleriet. Till minne av den avlidne och till stöd för ALS-polikliniken ställde Immendorff-initiativet ut konstverk av UDK-studenterna Valérie Favres specialistklass, Jörg Immendorffs masterstudenter, akademin Wien Daniel Richters specialistklass och HGB Leipzig Neo Rauchs specialistklass i november 2007 på Kunsthof i Oranienburger Straße 27 i Berlin och sålde dem på en ”tyst auktion”.

Mellan den 23 september 2005 och den 22 januari 2006 fick han en omfattande separatutställning på Neue Nationalgalerie i Berlin med namnet Male Lago.Immendorff har också varit engagerad i det ideella galleriet fiftyfifty.

Immendorff tilldelades den 7 oktober 2006 Kaiserring från staden Goslar för sin konst. Enligt juryns motivering var konsten för Immendorff ”inget självändamål”, utan han var intresserad av den ”omedelbara sociala effekten”.

År 2008 publicerade Michael Werner, Immendorffs gallerist och testamentsexekutor, en varning om att Immendorffs verk som inte är från Immendorffs hand också fanns i konsthandeln. Dessa verk sägs ha utförts av assistenter enligt Immendorffs idéer. Enligt galleristen satte Immendorff sedan sin signatur på dem.

Sommaren 2007 lämnade änkan och arvtagerskan Oda Jaune in ett brottsligt klagomål på Michael Werners uppmaning om en påstådd förfalskning. Målningen i fråga, med titeln ”Ready-Made d”histoire dans Café de Flore”, skulle auktioneras ut på ett känt auktionshus. Åklagarmyndigheten i Düsseldorf gjorde en omfattande undersökning, men fann inga bevis för att det rörde sig om en förfalskning eller ett brott. Fallet lades ned utan åtal och käranden hänvisades till privat åtal. Experter tolkar debatten om förfalskningen som en marknadstvist mellan gallerister som inte kunde styrkas med fakta. Hittills har inga ytterligare anklagelser lämnats in och inga andra konstverk av Immendorff har officiellt klassificerats som förfalskningar av Michael Werner. Som en slutsats av anklagelserna om förfalskning kan nämnas att det inte finns ett enda dokumenterat fall av förfalskning.

En första biografi om Immendorff publicerades hösten 2010. Författaren är Hans Peter Riegel, Immendorffs mångåriga följeslagare och förtrogne. Boken fokuserar på Immendorffs liv fram till omkring 1985.

Riegel förklarar sitt behov av erkännande som en följd av sin ungdom. Hans föräldrar separerade när han var elva år gammal och han kom aldrig över det. Han fann den eftertraktade överfadern i sin lärare Joseph Beuys, övermamman för en tid i sin studiekamrat Chris Reinecke. Hans konstnärliga talanger var medelmåttiga. Den tuffa killen – först i läderkläder, sedan i dubbelknäppt kostym – var inte så självsäker som han låtsades vara.

”I början av en konversation kan han vara väldigt kylig. Men den man som just hade framstått som en besserwisser kunde kort därefter bli en tvivlare och erkänna att han inte var så väl insatt i politik att han kunde bedöma om Gerhard Schröders mjuka inställning till auktoritära stater som Ryssland eller Kina var rätt eller fel. Även när Immendorff fick kritik för sitt arbete var han på intet sätt oåtkomlig i offentlighetens ögon.”

Tilman Spengler publicerade 2015 en roman om sin vän Jörg Immendorff (Waghalsiger Versuch, in der Luft zu kleben).

Storbritannien

Källor

  1. Jörg Immendorff
  2. Jörg Immendorff